Var har jag varit?

Här var det länge sen jag var. På bloggen. På nätet. På de sociala mediernas arena. Älskar nätet, älskar sociala medier. Men blev trött. Gick in i skärmen. Vet inte riktigt vad som hände, men efter sommaren så hade jag inget sug. Och nu sticker jag lite då och då fram en hov. Fortfarande inget riktigt sug. Kan känna paniken, men också känna lugnet. Över att inte behöva. Behöver inte veta vad som händer, sånt som är viktigt får man ändå reda på på något vis. Annat kan jag klar mig utan. Visst missar jag en massa. Men jag vinner mycket också. Möten IRL. Tankar. Tid. Något som slagit mig när jag tittat in i de sociala medierna är tyckandet. Det tycktes nog en hel del före sommaren också, men då var jag så inne i det att jag inte reagerade. Nu räcker det inte med att säga till de som sitter i samma rum, eller ta det i fikarummet på jobbet på måndag, vad man tyckte om Melodifestivalen. Med smartphones, plattor och laptopar sitter vi och kollar, kommenterar och svarar på kommentarer. Säger inte att det är fel, men blir lite trött. Hörde det här på radio häromdagen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3076&artikel=5428097&play=4400899&playtype=Ljudklipp
Klara Zimmergren pratar om ungefär samma sak i Mannheimer och Tengby.

Såja, nu har jag bloggat igen. Får se hur länge det dröjer till nästa gång. Är knappt inne på Facebook längre, jag som älskade fejjan. Har du varit med om något liknade, något du ägnar jättemycket tid åt och får ut mycket utav helt plötsligt blir helt ointressant. En kärlek som tvärdör. Finns det hopp för att vi får ihop det igen, jag och de sociala medierna?

Nyanställd på bästa jobbet!

Läser "Personligt entreprenörskap - få saker att hända" av Stefan Olsson och Marcus Frödin. Det är då det händer. Hissen går ända upp. Knivarna är på plats i lådan. Chipsen är i påsen. Jag fattar. Äntligen. Att det är jag som är ansvarig. Det står nämligen i boken att oavsett vad man håller på mig så ska man se sig själv som anställd - av sig själv. Och det är ju så det är: jag är anställd av min kropp att ta hand om den på bästa sätt. På alla plan. Kost, motion, vänner, värderingar,tankar, arbete etc. Allt jag ska göra ska jag göra på bästa sätt för mig. Jag är anställd och har en mängd arbetsuppgifter att göra. Precis som ett vanligt jobb! Och precis som på ett vanligt jobb så tycker jag inte alla gånger att allt är så kul. Men jag gör det som jag ska göra. Det har hittills inte varit så som självanställd, för mig. Kunnat såsa runt för att slippa "måstegrejer", smällt i mig fulchoklad, umgåtts med folk som får mig att må dåligt och annat. Gjort sånt som inte är bra för mig. Är helt bergsäker på att det inte var avsikten när jag fick jobbet. Tror jag fick jobbet för att jag bedömdes vara den mest kompetenta för den här arbetsplatsen som kallas Debbie de Gestreepte.

Nu blir det annat av. Jag har faktiskt skrivit på ett kontrakt. Skrev en arbetsbeskrivning över vad den som jobbar i Debbie de Gestreepte ska göra, specificerade hur det ska göras och sen skrev jag på. Kändes jäkligt högtidligt. Bästa jobbet, nånsin. Lönen då? Den är hög. Faktiskt högst möjliga. Stolthet. Kommer inte den 27:e varje månad. Den kommer varje dag.

Vem är du anställd av? Var rädd om jobbet - sköter du det inte kan du faktiskt bli av med det...

Läs, lär och ta efter

Jag skulle kunna citera hela boken, den är så bra. Men det känns lite väl överdrivet. I stället är min uppmaning: läs den genast! "Vem gråter vid din grav? Visdomsord från munken som sålde sin Ferrari." Robin Sharma. Rekommenderar verkligen alla hans böcker.
Men det här kapitlet kunde jag inte låta bli att skriva av, om självdisciplin.Något omskrivet.

Den röda tråden i ett framgångsrikt och meningsfullt liv är självdisciplin. Du tar itu med allt det där du innerst inne vet att du borde göra men aldrig riktigt känner för. Utan självdisciplin kommer du inte kunna ställa upp tydliga mål, förvalta din tid på bästa sätt, behandla andra människor väl, härda ut under jobbiga perioder, bry dig om din hälsa eller tänka positivt.
Jag brukar kalla det här sättet att använda självdisciplin för kärlek med krav, eftersom det i själva verket är en mycket kärleksfull handling att vara krävande mot sig själv. När du ställer högre krav på dig själv kommer du börja lev ditt liv med större medvetenhet. Du kommer leva ditt liv på egna villkor i stället för att bara följa med strömmen. Ju högre krav du ställer på dig själv, desto mindre krävande blir ditt liv. Hur ditt liv ser ut avgörs av vilka val du gör och vilka beslut du fattar - allt från yrkeskarriär till vilka böcker du läser, hur dags du stiger upp på morgonen och vilka tankar du tänker under din vakna tid. Om du ständigt utnyttjar din viljestyrka till det yttersta genom att fatta de beslut som du vet  är de riktiga ( i stället för de enkla och bekväma) kan du ta kontrollen över ditt liv. Effektiva människor som lever meningsfulla liv ägnar inte sin tid åt det som är enklast och bekvämast. De är modiga nog att lyssna på sina hjärtan och göra det som är klokast. Det är den vanan som gör dem till stora människor.
"En framgångsrik människa har för vana att göra det som de misslyckade inte tycker om att göra", framhöll författaren E.M. Gray. " De tycker nödvändigtvis inte heller om att göra det. Men deras ogillande är underordnat deras ogillande." T.H Huxley: "Det kanske mest värdefulla resultatet av all utbildning är förmågan att tvingas göra det man måste göra oavsett om man vill göra det eller inte."

Så sant, så enkelt och ändå har jag haft så svårt för just det här. Har skyllt på integritet och "inte sälja mig" för att slippa göra sånt som tar emot. "Det där är inte jag" har också varit en vanlig ursäkt. Men nu är det andra bullar som gäller! I alla fall i mitt liv. Den meningen jag kursiverade önskar jag att jag hade fått höra i tonåren.

Så gör världen en tjänst och sprid det här till alla unga, till alla som sitter fast i jobb, relationer, kroppar och annat som inte är bra för dem. För ofta tror jag det handlar om just självdisciplin. Provocerande? Ja visst. Sant? Kanske? Säkerligen många gånger i alla fall. Men framför allt väldigt befriande!

"Han sitter här snett sidan om mig och ler med sitt vackra strålande leende, inramat av rödlätt hår som väcker avundsjuka hos mig, jag som älskar rött hår! Hans ljusa hud med fina ljusa fräknar och röda hår signalerar att här sitter en man med en stark personlighet – ja, det känns i sfären i rummet."

Finn ett fel i ovanstående text!
Den är skriven i november 2011. Av en kvinna. Om en kvinna. Jag har ändrat i texten. 2011! Det är rad tre till nio i en lång text, rubrik oräknad.

I nästan all skriftlig kommunikation så rekommenderas att börja med det viktigaste för att hinna fånga läsaren. Nu jobbar inte skribenten professionellt med text, så det kanske jag kan förlåta henne. Det sorgliga är att hon jobbar med fördomsfri jämställdhet...Själv så läser jag in lite klassiska fördomar om rödhåriga också. Speciellt rödhåriga kvinnor. Men det är min läsning.

Nu kanske någon blir förbannad och tycker att jag hänger ut någon. Ja, på sätt och vis gör jag det även om jag inte nämner några namn. Men hur ska vi annars komma till rätta med den här beskrivningen av kvinnor, med fokus på utseendet?

Finfredag

Dagens outfit.

Månadsmöte

Chefen har blivit strukturdrottningen. Nu ska vi stämma av februari och planera mars. Jag är redo.

Bästa hånglet ever.

I fredags önskade jag mig en hångelhelg på Facebook . Den blev lite annorlunda... Inget krogragg på fyllan, ingen gammal pojkvän som tröst, ingen desperat nätdejt. Det blev så här: lugn hemmakväll i går, fredag. La mig tidigt, läste Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Vaknade tidigt. Ingen lust med nåt. Bara läsa ytliga magasin hela dagen eller slötitta på tv. Men inget på tv som lockade, inget magasin som inte är läst tio gånger. Ingen lust med nåt, som sagt... Så jag fortsatte med Skäringer. Och slås av hennes storhet. Inte för det hon skriver, utan för ATT hon skriver det hon skriver. Om en mänsklig kvinna, en mamma med brister pch vardag och kärlek och gråt och misstag och skuldkänslor UTAN att någonsin frossa eller spela martyr eller offer. Måste nog läsas för att förstå vad jag menar. Borde läsas av alla, borde vara obligatorisk för tonåringar, både killar och tjejer och sen borde de tvingas läsa om den i 25-årsåldern. Och i 35. 45. 60. 75. 90. Sen kan man få slippa. Men boken är lättläst och jag var fortfarande lika osugen på något över huvud taget. Tog fram Robin Sharmas Ledare utan titel, i brist på annat. Håller ju på med mental utveckling, inveckling borde det heta, sen några månader. Var inte ett dugg sugen på nån som helst utveckling. Men 30 sidor in i boken kunde jag knappt sitta still längre. Boken handlar om att vi alla är ledare, för våra egna liv. På alla plan. Karriär, kärlek, familj, vänner, hälsa - you name it. Vi är ansvariga för hur vi har det och för vad vi gör med och förhåller oss till det vi har. Läs den, genast. Så det känns som jag håller på att hångla upp mitt liv en nivå den här helgen. Kvällens ostbågar åkte i papperskorgen, morgonens inställda löpartur är sprungen, kartonger för garderobsrensning är fixade, vänner är ringda, planer för karriären är smidda och sugen på livet är återfunnen. Bästa hånglet ever.